Varför är det inte "bara" att bestämma sig för att jobba mindre när jag så ofta "gnäller" på att jag jobbar för mycket ?
Jag klurar en hel del på detta & jag återkommer ju ofta till i olika sammanhang att jag jobbar så himla mycket & där jag känner hur trött jag blir på att höra mig själv klaga............
Får också många kommentarer i all välmening angående att jag verkar stressad & allmänt belastad av arbetet.
* "Sätt ner foten nu. Gå hem när kl är 17.00"
* "Prata med chefen & säg att du behöver mindre att göra"
* "Be någon annan att hjälpa dig, tänk på att delegera"
* "Tänk på att vila dig, sitt inte för länge nu"
osv, osv, osv...........
Jag ansvarar för omkring 2000 patienter på min lista & där jag alltså ska vara just deras
PAL = PatientAnsvariga Läkare. Jag ansvarar även för tre gruppboenden för psykiskt utvecklingsstörda & ett SÄBO (Särskilt Boende för Äldre).
Utöver detta är jag också vårdcentralens MAL (Medicinskt Ansvarig Läkare).
Jag har som alla andra som arbetar heltid en arbetstid på 40 h/vecka men utöver detta gör man även som läkare sin jourtjänstgöring.
Jag känner ett stort ansvar för "mina" patienter. De ska kunna vända sig till VC för att få hjälp när de behöver det men som de flesta vet är det inte självklart att kunna få en tid på VC för att man själv önskar det, både på gott & ont.
Viss grad av egenvård tycker jag ju inte är för mycket begärt utifrån att sjukvården ej heller har obegränsade resurser & egenvård är speciellt viktigt när det gäller åkommor & tillstånd som vi på VC ändå faktiskt inte kan lindra eller bota oavsett om man får en läkarbedömning eller ej !
Förmågan till egenvård & användande av sunt förnuft minskar hela tiden i takt med att oron för att ha drabbats av olika typer av sjukdomar ökar......... Dålig olöslig ekvation !
Sverige har signifikant lägre andel allmänmedicinare / distriktsläkare per invånare jämfört med våra grannländer i Europa där primärvården är betydligt mer utbyggd. Man ser det där som självklart att man alltid i första hand vänder sig till sin GP (General Practitioner) för en första bedömning & i många länder fungerar det mycket bra utifrån att det finns ett så stort antal av dessa GP:s.
I Sverige går det en distriktsläkare på sju sjukhusläkare men där primärvården står för den klart största andelen av alla läkarbesök. Hur går det ihop ?
Ja, nu gör det ju inte det & det är just det som är problemet. En hög andel av befolkningen vänder sig till våra akutmottagningar för att få snabbare hjälp vilket jag till stor del kan förstå men ofta är de sen ändå inte nöjda efter besöket som dels tagit lång tid & sen också "bara" mynnat ut i en akut bedömning av just det de sökte för men det finns sen ingen där som erbjuder någon typ av uppföljning eller som ser situationen & symtomen utifrån ett helhetsperspektiv.
Många besök på akutmottagningen mynnar ut i att patienten får höra av sig till sin VC för fortsatt hjälp eller utredning & de borde kunnat söka där från första början utan att "blanda in" akutmottagningen.
När jag börjar att skriva, fundera, analysera så eldar jag upp mig & kommer lätt ifrån ämnet......... :-)
De patienter jag träffar på VC innefattar allt från nyfödda till mycket gamla människor. Från banala åkommor till livshotande sjukdomar. Från de som tror att det är sjuka fast de är friska. De som tror att de är friska fast de är sjuka.... and so on !
Kraven & förväntningarna är högt ställda på en läkare & så ska det väl vara också till stor del. Men vi är ju också människor, ibland även patienter själva, och att vara läkare är ett jobb "som alla andra". Vi har inga övernaturliga krafter eller röntgensyn som gör att vi direkt när vi möter en människa kanske för första gången kan se allt och på en gång komma fram till rätt diagnos utan många gånger är detta ju en process över tid och där man ofta behöver ta hjälp av lab-utredning, röntgen och andra hjälpmedel för att ställa rätt diagnos.
Ett, ur mitt perspektiv, stort problem är att primärvården har så dålig tillgång till olika typer av undersökningar när vi remitterar. Det kan vara väntetid på MÅNGA veckor till vissa undersökningar och som vi inte alls har någon möjlighet att själva skynda på & jag tycker ofta att det känns jobbigt att stå till svars för detta inför patienten vid de tillfällen då jag själv bedömer att undersökningen av medicinska skäl ska utföras så snart som möjligt men där det ändå drar ut på tiden. Sen kan man ju inte remittera för allt på en gång och man kan även vara väldigt beroende av ett undersökningssvar för att veta hur man ska gå vidare och när just det svaret har inkommit så remitterat man kanske för en annan undersökning men ännu längre väntetid på. Inte konstigt att patienten upplever att "inget händer" ibland tycker jag.............
Ett, ur mitt perspektiv, stort problem är att primärvården har så dålig tillgång till olika typer av undersökningar när vi remitterar. Det kan vara väntetid på MÅNGA veckor till vissa undersökningar och som vi inte alls har någon möjlighet att själva skynda på & jag tycker ofta att det känns jobbigt att stå till svars för detta inför patienten vid de tillfällen då jag själv bedömer att undersökningen av medicinska skäl ska utföras så snart som möjligt men där det ändå drar ut på tiden. Sen kan man ju inte remittera för allt på en gång och man kan även vara väldigt beroende av ett undersökningssvar för att veta hur man ska gå vidare och när just det svaret har inkommit så remitterat man kanske för en annan undersökning men ännu längre väntetid på. Inte konstigt att patienten upplever att "inget händer" ibland tycker jag.............
Det kan ibland kännas övermäktigt att människor faktiskt kräver av mig att jag ska se & veta vad som är fel efter att ha träffat dem under 15-30 minuter vid ett enstaka tillfälle.
Där man tycker att det är högst märkligt & illa skött att "doktorn missade" att det fanns en hjärntumör under denna stund.
Många gånger behövs flera besök & flera typer av utredningar för att finna även "farligheter" men tyvärr finns det en mycket dålig förståelse för detta i allmänhet. Allt är ju också som vanligt lättare med facit i hand och detta ställs vi ofta inför att patienten & anhöriga tycker att handläggningen varit bristfällig men där jag ändå som högt medicinskt utbildad kan se att det skulle inte kunna skötts på något annat sätt.
Sen är det ju inte så att jag inte alls förstår, särskilt i samband med livshotande sjukdomar, att man som patient kan uppleva att allt borde gått snabbare. Det jag här delger Er är ju mina tankar & funderingar just utifrån att vara just doktor !
Hur hänger detta ihop med att jag jobbar för mycket då ?
Det är egentligen inte alls svårt att förstå om man är insatt.
Mitt mål är att ALDRIG missa en diagnos. Mitt mål är att utredningen ska gå så snabbt som möjligt. Mitt mål är att jag ska kunna hjälpa patienten.
När jag har träffat patienten under kanske 30 min så är ju det grundläggande arbetet klart. Sen påbörjas den ganska stora delen som är indirekt patientarbete som någon "aldrig ser".
För att uppnå det som jag har som mina mål måste jag tänka, fundera, läsa på, konsultera andra kollegor, värdera undersökningsresultat & sen när jag gjort det så måste jag återkomma till patienten via ett återbesök, brev eller tel-kontakt & det är just det sistnämnda som är den springande punkten i att JAG JOBBAR SÅ MYCKET !!!
Detta tar tid, det är mitt ansvar som jag inte kan lämna över på någon annan. Det handlar inte om att delegera för det är inget alternativ. Mina patienter är mitt ansvar !!
Mina kollegor har exakt samma situation som jag och därför kan jag inte "bara be om hjälp" när jag har för mycket att göra för de har det ju likadant.
Chefen förstår och gör så gott hon kan men får inte anställa ngn ytterligare läkare för det finns inte ekonomi till detta & förresten även om det hade funnits pengar så finns det ju inga distriktsläkare att anställa............ Moment 22 !!
Det är stor brist på "min sort" !!
Jag har ingen aning om det är så att detta inlägg ger en ökad förståelse eller om det bara blir rörigare eller om det bara uppfattas som om jag "gnäller" ännu mer kanske.
MEN det är fortfarande så att det är just mina tankar & upplevelser som jag plitar ner i bloggen mycket för min egen skull & det finns liksom inte något rätt eller fel här som jag ser det.
Det jag vill förmedla dock är ju just varför det är så svårt att bara jobba mindre fast man egentligen vill det. Det är så komplext & orsakerna är så många men det handlar ändå i slutänden på något sätt om att jag känner ett stort ansvar, jag vill inte att det ska bli fel, jag vill kunna hjälpa mina patienter.
Jag vill inte heller bli anmäld och därför jobbar jag på som en iller för jag vet ju att gör jag fel i någons ögon så är risken stor att det inkommer en anmälan mot mig och det är en obehaglig upplevelse att bli anklagad när man inte har något uppsåt utan verkligen försökt att hjälpa så gott man kan......
Allt är dock inte upp till mig utan vi måste bli fler & det måste satsas på primärvården i Sverige för som det är nu har vi inte ens en rimlig chans att göra det jobb som krävs av oss.
Jag har ändå VÄRLDENS BÄST JOBB i grund & botten men jag vill "bara" ha lite mer kontroll över min arbetssituation & mest orolig är jag för hur länge jag & mina kollegor ska orka. Man är ju alltid sig själv närmast & tycker att man har det "jobbigast av alla i hela vårdkedjan" men jag tror ändå att man utan att ljuga kan påstå att arbetar man för dagen i primärvården så gör man skäl för sin lön i alla fall !!!!!!!
Man kanske borde visa framfötterna lite mer :-)
Den "galna doktorn" :-)
Min stöttning som älskar mig även om jag "fräser" av trötthet på kvällarna.......
Min avkoppling Lordis-Plutten :-)
